Som kaffeälskare så känner jag ju att jag bara ”måste” börja med ett inlägg om just sagda brun-svarta livsgivare.
För mig är det mer än bara en dryck och något som ger mig stor livsnjutning. Men det har inte alltid varit så.
Förr var kaffe något som vuxna drack (och jag drack läsk). I jakt på vuxenpoäng har jag några gånger under livets gång försökt mig på att dricka kaffe, och den längst sammanhängande perioden var under en tid när jag försökte ur ett socialt perspektiv dricka morgonkaffe med min dåvarande fru. Perspektivet, förutom det sociala i att dricka kaffe tillsammans, var att det sätter fart på kroppen och matsmältningen, i teorin skulle kunna bidra till lägre blodsocker och kanske viktnedgång. I alla fall om allt som går att hitta på internet ur de perspektiven stämmer. Men det fanns ett problem. Det var inte gott. Inte ens i närheten. Men jag plågade i mig kaffet.
Sen, en vacker dag (som jag nog egentligen minns som ganska gråmulen) åkte jag till Kristianstad för att göra en Gastric Bypass. Jag kände att jag förlorade kampen mot diabetes och tog insulindoser lämpliga för en elefant. Gastric Bypass var för mig att greppa ett sista strå av hopp. Med goda erfarenheter som utlandet verkade Gastric Bypass hjälpa diabetes typ 2 patienter.
Vad som hände efter operationen, tja, massor så klart. Viktras, klurigheter med matsmältning och stor omskolning av vad jag kan (väljer) att äta och vad jag undviker, klart förbättrat blodsocker och en diabetes som i åtminstone några år var helt kostbehandlad (jag har fått börja med insulin igen). Och så kom en stor överraskning. Jag började tycka om kaffe. Inte så där – det känns okej att dricka det… mer som, va?! Varför har jag inte tyckt om det här innan och hur kan någon vettig människa ens leva utan kaffe?!
Nu är kaffe inte bara en livgivande morgondryck, det är också en livspartner och en livsstil. Trots att jag lever med en beroendehjärna så upplever jag stor skillnad på kaffe (och koffein) intag jämfört med beroende (min dotter tror inte på mig) och jag kan lätt (ur perspektivet koffeinintag) vara utan både kaffe och te (även om jag inte vill – och det är en sak många med beroende säger) utan att jag egentligen känner att jag behöver det. Men jag saknar det. Kaffet ger mig en livsnjutning, en guldkant i vardagen, en känsla av att välbefinnande och helt klart njutning i stunden.
Men…
Jag har också konstaterat att jag har förivrat mig och konsumerat allt för mycket kaffe. Ett tag var det min huvudsakliga källa till vätskeintag. Vilket (gissar jag) var en stor grund till att jag utarmade mitt järnvärde (koffein-intag hämmar upptagandet av järn). Så numera idkar jag viss måttlighet och separerar järntillskotten från kaffeintaget. (Nästa lärdom i det spåret var att jag också ska separera järntillskottet från ägg-intag, vilka också påverkar järnupptaget.)
Men kaffet då? Är det ”bara” vanligt bryggkaffe som gäller?
Nja, det är och har varit en lång och fantastisk resa. Jag började med bryggkaffe, blev sedan intresserad av andra sätt att förkovra mig i denna ädla dryck och har testat allt ifrån espressomaskin till, french press, moka pot, V60 droppkaffe med olika sorters kaffebönor och med egen färskmalt kaffe i maskin, handkvarn och ja, kort sagt – jag gick bananas i prylträsket och provade det mesta som gick att lösa.
Jag provade brygga kaffe med tillsatta smaker som kanel, kardemumma och kakao (för allt tillsatt till kaffe måste väl också börja på k?) och olika typer av pappersfilter, metall, linnetyg och jag vet inte allt… både ur miljö och smakperspektiv. (Det lite ironiska ur miljöperspektiv är att jag köpte på mig massor med grejer, vilket inte är så klimatsmart… en av mina tillkortakommande och utmaningar med beroendehjärnan.)
Det jag har landat i är att hemma, morgon så väl som annars är att jag vill att mitt kaffe ska vara en njutning. Ett syfte. Något som får ta plats och tid. Något som jag vill ge fokus. Att brygga eller tillaga kaffet är numera en övning i närvaro och mindfulness. Det är franskpress och V60 bryggmetoderna som är mina primära sätt att göra kaffe hemma. Koka vatten, antingen i vattenkokare (när jag är lat) eller till 96 grader C på spisen (i en kittel med analog termometer i locket – visst sa jag att jag hade köpt på mig massa konstiga grejer?) och låter sedan vatten och kaffebönor gifta sig på de olika sätten för att få fram en god kopp kaffe.
Fortfarande kör jag med färdigmalda bönor för det mesta, även om jag mal själv när jag vill göra ”finkaffe”. Så just nu ser mina kaffevanor ut så här:
- Morgonkaffe i två varianter – vardagskaffe eller helgkaffe, det är två olika sorters kaffe och förr var helgkaffet ett ekologiskt mörkrostat kaffe, men nuförtiden är det mer eller mindre ”bara nåt annat” än vardagskaffet, högst prisstyrt.
- Finkaffe – färskmalt, någon mörkrostad böna, antingen handmalt om jag för 2-4 koppars bryggning, eller malt med en ”knivmal” om jag gör mer än till bara mig själv. (Knivmalen har nackdelen att den låter massa, vilket handkvarnen också gör, men mer behagligt och med en stor bonus i den goa känslan av att ha handmalt bönorna.)
- Finkaffe med smak – färskmalt/färdigmalt. Har hittat en favorit som är med apelsin och choklad. Men det finns många kaffebönor med smak. Och ett färdigmalt Muminkaffe med lakrits.
Sen dricker jag så klart nån kaffe på jobbet då och då (även om det blir mer örtte där) och ute på stan. Då oftast svart kaffe och/eller dubbel espresso. Har traskat igenom många varianter med (växtbaserad) mjölk och smaksättningar, men svart kaffe påverkar blodsockret minst och är dessutom godast, så valet blir ganska enkelt.